Det känns ofta bra under passet.
Det är det som lurar så många. Du springer, och för varje kilometer släpper smärtan lite. Knät värms upp, det flyter på, och du tänker att det kanske är på väg att bli bra.
Och så vaknar du dagen efter, och det gör mer ont än innan du sprang.
Det är därför jag sällan bedömer ett pass utifrån hur det kändes medan det pågick. Jag vill veta hur kroppen svarar 24 till 48 timmar efteråt. Det är där kroppen berättar om den klarade mängden vi gav den, eller inte.
En regel jag tog med mig från naprapatutbildningen
En smärta du känner igen, som håller i sig mer än 24 till 48 timmar, betyder oftast att vi har gjort för mycket.
Inte att något är trasigt. Bara att belastningen var för hög just då. Och "för mycket" kan vara väldigt lite. En kilometer för långt. Ett pass för tätt inpå det förra. Några kilo för tungt i styrkan.
Det är hela grejen med att läsa av responsen. Vi försöker förstå en enkel sak: kan kroppen hantera den här mängden? Svaret kommer sällan under passet. Det kommer dagen efter.
Så skiljer jag på träningsvärk och en varningssignal
Det här är frågan jag får oftast, så låt mig vara konkret.
En normal träningsvärk sitter oftast i ett större område. Hela baksidan av låren. Rumpan efter ett tungt benpass. Den är diffus, ganska jämnt utspridd, och den klingar av för varje dag.
En varningssignal är något annat. Den sitter på exakt det ställe där du brukar ha ont. Har du ett löparknä med smärta på utsidan av knät, så är det precis där den kommer tillbaka. Du känner igen den. Och den håller i sig i det där dygnet eller två.
Känner du igen smärtan, och den sitter kvar, då var det vi gjorde lite för mycket. Är det en bredare, diffus värk som försvinner, då är det bara kroppen som har jobbat.
Vad jag gör när knät är sämre dagen efter
Jag kastar inte planen. Jag backar till det jag vet fungerade.
Vi tittar på vad som var annorlunda. Sprang du längre? Tätare? Tyngre? Sen går vi tillbaka till den nivå där knät var lugnt, både under passet och dagen efter. Och där stannar vi en till två veckor extra innan vi trappar upp igen.
Det känns ofta för försiktigt i stunden. Men det är nästan alltid snabbare i längden än att pressa sig uppåt och tvingas börja om.
Jag har gjort precis det här misstaget själv
Inför mitt maraton började jag få lite ont i knät.
Först intalade jag mig att det bara var en sådan dag. Så jag fortsatte. Sprang lite längre. Och lite längre. Och lite längre.
Till slut, någonstans runt 16–17 kilometer, tog det stopp. Jag hade fått ett löparknä, och då fanns inga genvägar kvar. Jag fick backa hela vägen ner till fem kilometer och springa i tvåminutersintervaller för att bygga upp det igen.
Om jag hade lyssnat på det där första dygnet efter, i stället för på hur det kändes när jag sprang, hade jag sluppit en lång omväg.
Det är därför jag frågar mina klienter, varje gång: inte bara hur passet kändes, utan hur det känns idag. Samma? Bättre? Sämre?
Svaret på den frågan säger mer än något annat om vi är på rätt väg.
Vill du se hur jag hade lagt upp löpningen och styrkan för dig?
Testa min coaching gratis i 7 dagar →